Omegaskrift

– Kör rakt fram och håll sedan till vänster, fortsätter hon och pekar mot en avtagsväg bortanför korsningen vi närmar oss.

Anita Barker är trovärdig i sitt påstående att det inte skulle finnas några hopplösa fall. Själv fick hon en obotlig synskada för 45 år sedan vilket innebär att hon har endast två procent kvar av sin syn. Allt är suddigt och diffust, men det är inget som avslöjas när hon navigerar sig fram.

– Här kan du svänga in och parkera lite längre bort, säger hon när vi är framme vid strandpromenaden hon vill visa oss, och fortsätter: Här förstår ni, lite längre fram vid hängbron sitter jag ofta och samtalar med Gud.

Vi närmar oss en rastplats och hon pekar mot en sittplats ingjuten i berget.
– Många böcker har kommit till på den träbänken. Hon blickar sen ut över havet och utbrister: Visst är här vackert? Jag gillar när solen glittrar i vattnet.

Vi rör oss ut mot en strandpromenad och kommer fram till hennes favoritplats.
– Jag har endast en önskan. Det är att få visa på hur god Gud är.

Anita berättar om kampen att som 15-åring bli drabbad av synskadan som ledde till att hon inte fick gå i skolan. I stället för att ge upp i livet anammade hon den kallelse hon upplevde kommit till henne som tolvåring.

– Jag började resa som evangelist i stället för att gå i skolan. Jag var då 16 år och vi var bland de första teamen med elektriska instrument i kyrkorna. Jag höll på i fyra år med musikteamet, berättar hon medan vi rör oss tillbaka mot bilen.

Via stipendier och ren vilja lyckades Anita få möjligheten att resa till USA som 23-åring. Hon skulle studera kristna rehabiliteringscentra efter att ha blivit inspirerad av David Wilkerson. Dessa sex månader blev till sist nio år.

– Det blev en både lärorik och prövande tid för mig. Jag fick verkligen lära mig att lita på Gud och uppleva mirakel efter mirakel. Studierna fullföljde jag exempelvis utan att kunna läsa en enda bok. Jag spelade till och med i baseballaget och träffade bollen bättre än de flesta i laget, utan att se den. Mitt fusk är att jag ber, säger hon med ett stort leende på läpparna och berättar ytterligare om hennes tillit till Gud.

– Jag tror nämligen att jag har änglar med mig och de får även ha lite roligt emellanåt som att spela bollsporter som omväxling från att förhindra olyckor.
Vi anländer till centrala Uddevalla där Anita tar oss med till församlingen hon jobbar i. Samtalet fortsätter över en kopp kaffe.

– Jag träffade även en man och bildade familj i USA, efter att ha börjat på socialhögskolan. Vår första son föddes med vattenskalle, cancer och enligt läkare utdömd och utan hopp om livet. I dag är han 33 år, har varit elitsoldat i amerikanska armén och har själv barn.
Under vistelsen i USA fick Anita också ett profetiskt budskap om helande.

– En kvinna som inte kände till synskadan kom fram och hade ett tilltal från Herren. Hon sa ”Jag skall hela dina blinda ögon. Till dess skall du gå i tro som om du redan kan se, så skall jag göra resten.” Vi har haft detta fantastiska samarbete Herren och jag i över 35 år nu. Jag har varit med om många saker som är fysikt omöjliga. Följ med här skall ni se.

Hon vandrar över till ett kontor och går fram till en stor bildskärm. Det är en videokamera som visar en text eller vad som skrivs på exempelvis ett block.

– Här, säger hon och pekar. Här har det hänt mycket. Normalt blir man sjösjuk efter fyra, fem minuters användning av den här maskinen. Men Herren har hjälpt mig så jag kan ha suttit och skrivit i sju, åtta timmar i sträck. Resultatet är sammanlagt över 800 skrivna sidor som blivit flera böcker. Det är helt mirakulöst och det finns ingen mänsklig förklaring till det. Det är bara Guds godhet. När vi blir beroende av Honom finns det inga gränser för vad som kan åstadkommas.

– Ingen av oss är diskvalificerad för att vi har ett handikapp. Det är Hans sätt att jobba. Vår Gud är nämligen inte ute efter fullkomliga redskap, utan överlåtna, fortsätter hon. Att leva i det mirakel som jag gör varje dag, att klara av det jag gör, är i sig lika stort som att få tillbaka min syn.

Anita är en eftertraktad talare och när vi tar avsked av varandra är hon bokad resten av dagen för att förbereda helgens stora program. För att kunna betjäna fler personer som kommer på hennes möten har hon börjat bjuda in till kampanjdagar hemma i Uddevalla varje månad.

Här kan hon bidra med ett större team för till exempel förbön. De har då också något som kallas ”Friskvårdsfreda’”.

– I och med detta kan vi även bemöta fler typer av behov, säger hon och förklarar att det är både ande, kropp och själ som många gånger behöver omsorg och tillsyn. Hon hälsar till sist i dörren:
– Det finns nämligen inga hopplösa fall. Gud kan använda alla.

Publicerad i Världen Idag 2006-11-08 09:50
av Fredrik Larsson